Vill man ha jämställdhet 2.0

I dag, tjugo år efter att jag började med projektet Män och jämställdhet på Regeringskansliet, påbörjar jag ett arbete med att följa upp vad jag skrev i rapporten Vill man ha jämställdhet?

Foto: Tomas Wetterberg

I dag för 20 år sedan började projektet Män och Jämställdhet – Vad hände sedan

Inledningen till Vill man ha jämställdhet – slutrapport för projektet Män och Jämställdhet:

”Under de senaste 100 åren har det i Sverige funnits grupper av kvinnor, och en del män, som kämpat för att vi ska nå jämställdhet mellan könen i vårt samhälle. Denna kamp kanske nådde sin kulmen i mitten av 1970-talet. Naturligtvis har inte glömt bort de kvinnor som försökte göra sin röst hörd även tidigare och som också är en viktig del i jämställdhetskampen. Inte minst Mary Wollstonecraft som redan 1792 ifrågasatta männens (Rousseaus & Burke) normer alltid var de rätta.

Jag är medveten om att kvinnor stridit för sin rätt genom hela historien, men för mig känns det som att man nått rätt långt i mitten på 1970-talet för att sedan ramla tillbaka i vad som fått beteckningen Backlash. Faludi skriver i sin bok om sjuttiotalet att:

”Det var under denna period som välvilliga attityder gentemot kvinnors rättigheter växte mest även bland männen. Medan många kvinnor under motreaktionen var rädda för att ”stöta sig” med männen med sina feministiska krav upptäckte sjuttiotalets självsäkra och envisa kvinnor att de kunde börja förändra männens attityder. Genom att kraftfullt ifrågasätta den konventionella definitionen av manlighet tillät dessa kvinnor männen att själva ifrågasätta den. Det är trots allt många män som har klamrat sig fast vid att rollen som ensam familjeförsörjare är det enda beviset för manlighet, just för att så många kvinnor har förväntat sig det av dem.”

Projekt män och jämställdhet

Den 22 december 1998 beslutades på ett regeringssammanträde att det inom Arbetsdepartementet, där Jämställdhetsenheten på Regeringskansliet då var stationerad, skulle inrättas ett projekt om män och jämställdhet. Inriktningen med projektet var att ”öka kunskapen om hinder för män att delta i jämställdhetsarbetet och att finna metoder för att underlätta detta”. Projektet skulle pågå i två år och i bilagan till beslutet står också att det i projektet ska ingå att:

  • fördjupa kunskaperna om vilka hinder som finns
  • sammanställa vad som hittills har gjorts för att överkomma hindren
  • föreslå åtgärder som underlättar för män att delta i jämställdhetsarbetet
  • ta initiativ till projekt
  • anordna konferenser och seminarier
  • utarbeta underlag för opinionsbildande verksamhet inom området.

Den 9 juli 1999 började jag som projektledare för projektet och fick under de kommande åren en väldigt speciell roll i arbetet för att förstå det här med män, maskulinitet, genus och jämställdhet.

Två och ett halvt år senare, den 12 mars 2002, skrev jag förordet till den rapport från projektet som avlämnades på en presslunch/konferens i Rosenbad. Rapporten fick namnet ”Vill man ha jämställdhet?”.

Jag valde i titeln att leka med det generaliserande pronomet ”man”. Dels för att jag sedan många år haft problem med hur att använda detta pronomen. I synonymordböcker är det förknippat med ord som människa, person och individ. Man är ju också ett substantiv för det kön jag representerar. Så frågeställningen var för mig i titeln till rapporten menat som en fråga om vi över huvud taget vill ha jämställdhet. Vill män ha jämställdhet? Vill kvinnor ha jämställdhet? Vill vi som individer, personer, människor ha jämställdhet? Frågan kommer sig också från att min upplevelse är att vi är många som definierar begreppet jämställdhet, liksom begreppet feminism, på så många olika sätt.

I rapporten och i hela mitt arbete för jämställdhet brottas jag med de där begreppen. För mig handlar jämställdhet om att kvinnor och män, som det stod 1998 i regeringens jämställdhetspolitiska mål, ska ges samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. I dag är det också inskrivet att Jämställdhet handlar om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.

I förordet till rapporten försökte jag förklara detta genom att skriva följande:
   ”Jämställdhetsfrågan är en politiskt viktig fråga då den är grunden för att demokratin ska fungera. Män och kvinnor sägs vi alla vara och vi fostras tyvärr till att upprätthålla detta särskiljande av människor. Kanske ska vi fråga oss om vi verkligen är män och kvinnor eller om det bara är begrepp vi använder för att kunna positionera oss. Män och kvinnor behandlas olika i samhället och detta oavsett om vi är infödda eller inflyttade svenskar, om vi har funktionshinder samt oavsett vilken klasstillhörighet vi har. Det spelare ingen roll om vi älskar människor av samma kön eller om jag som man vill vara kvinna. Vi kommer ändå att få en stämpel av att vara man eller kvinna beroende av hur vi ser ut och kanske också beroende av hur vi klär oss. En stämpel, ett stigma som är svårt att bryta.

Vad menas med jämställdhet?
Vad menas med att involvera män i jämställdheten?
Har inte männen alltid varit involverade i jämställdhetsfrågan?

När Faludi kom med sin bok ”Backlash – kriget mot kvinnorna” 1993, hade jag just skrivit på uppropet om att ett manligt nätverk för jämställdhet borde bildas i vårt land. När Faludi kom med boken ”Ställd – förräderiet mot mannen” år 2000 hade jag just påbörjat arbetet med projektet Män och jämställdhet.

I dag, tjugo år efter att projektet startade, har jag tänkt att börja ett arbete med att följa upp vad jag skrev i rapporten, Vill man ha jämställdhet? Jag har nu på olika sätt varit involverad i arbetet för att vi ska uppnå ett jämställt samhälle. I dag är jag tveksam om det går, samtidigt bär jag en tro på att det måste fungera. När motståndet mot jämställdhet är så starkt att det nästan känns hopplöst, att vi känner att vi kanske ska ge upp, när vi kallar det backlash. Det är då vi vet att vi kommit väldigt långt. Ungefär så uttryckte sig en chef till mig, Marianne Laxén, när jag jobbade på Regeringskansliets jämställdhetsenhet.  

När det här projektet jag nu startar, att följa upp vad som egentligen har hänt sedan jag skrev rapporten Vill man ha jämställdhet, är jag inne i en svacka av Backlash.

Men nu ska jag de närmaste två åren försöka att med olika reportage och andra artiklar skildra min uppfattning om hur jämställdhetsarbetet utvecklas. Exakt hur detta ska gå till vet jag lika lite om som jag visste när jag för första gången steg in på Regeringskansliet i april 1999. Det var då den dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg godkände mig som projektledare.

Men något blev det då och något ska det bli nu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *