Vad driver mig?
Lite då och då blir vi hembjudna till några vänner för att resonera om viktiga ting i våra liv.
I dag var en sådan dag, där vi möts tio vuxna mellan ungefär 30 och drygt 70 år. Samt ett par barn som ännu inte fyllt två. De som bjuder hem oss dukar upp till frukost och ger oss ett ämne att utgå ifrån i en dialog som kan ta mängder av olika vändningar. Så blir det när vi har så skiftande erfarenheter. Våra intressen ligger dock nära varandra, liksom våra grundläggande värderingar och vår människosyn.
I dag fick vi följande frågeställningar:
Vad är det egentligen du bryr dig riktigt mycket om?
Det du bryr dig så mycket om att det driver dig att få saker gjorda.
Och kanske styr hur du lever och gör dina val.
Finns det också sådant du skulle vilja bry dig om, men som du inte riktigt klarar trots att du vet att det skulle vara bra både för dig och andra?
Och det du bryr dig om – gör du det av fri vilja eller av plikt?
Vid en första titt på frågorna tyckte jag att svaret borde vara enkelt: nog behöver jag inte tänka så mycket i förväg, det är väl bara att svara utan att tänka igenom allt ordentligt. Men när jag kom till den sista raden och började fundera över helheten blev hela frågeställningen mycket svårare.
Det är lätt att hamna i det individuella när de första frågorna ställs så tydligt. Typ att jag bryr mig om Kia som jag levt med i drygt 45 år, mina barn och inte minst mina barnbarn. För det är klart att jag bryr mig riktigt mycket om dem.
Men här kommer den där frågan om hönan och ägget in. Är det mina individuella intressen – snudd på egoistiska – eller är frågan större än så?
För mig har det, sedan jag började tänka politiskt i mitten av 1970-talet, handlat om strukturer. Även om jag då inte kunde formulera det som i dag. Den kontext jag befinner mig i och alltid måste relatera till formar mig till den jag är, medvetet eller omedvetet. Ska jag då svara utifrån var jag befinner mig i dag – långt ifrån mitten av livet och snarare på väg mot slutet – blir svaret att jag bryr mig riktigt mycket om att försöka hålla mig frisk så jag kan fortsätta vara en del av utvecklingen mot ett socialistiskt/feministiskt samhälle.
Samtidigt skulle jag kunna säga att jag ju redan gjort det. Eller som jag vid andra tillfällen har sagt: att jag har gjort det, men att samhällsutvecklingen trots det dragit i väg åt ett helt annat håll. När så är fallet kanske det är dags att ge upp? Att sluta bry mig? Kanske bestämma mig för att jag inte behöver få saker gjorda på den strukturella nivån, utan bara bry mig om att läsa och skriva om det jag önskar läsa och skriva om.
Men – jag har nog inte genomfört min kamp enbart för att söka tillfredsställelse för min egen skull. Jag vill tro att jag gjort det av altruistiska skäl, för att fler ska få chansen att utvecklas på det sätt jag menar borde vara självklart för alla.
Så som jag själv fick hjälp och stöd i det samhälle som formade grunden i mig, fram tills jag kunde börja kalla mig vuxen i början av 1980-talet. Då när välfärdsutvecklingen och jämlikhetens anda drog genom vårt lands institutioner. Då när grundskolereformen från 1962, fritidsgårdar och studieförbundens bildningsverksamhet stod i sin blom. Då när många vuxna fanns där med tanken att alla ungar är allas barn. Då SSU och Socialdemokraterna var tydliga i sin strävan att bygga ett demokratiskt socialistiskt samhälle, där endast den ekonomiska demokratin var kvar att vinna. (Var dessa organisationer finns i dag, kanske bilden på muggarna kan illustrera?)
Skulle vi ha kommit längre i den strävan skulle det innebära att mina barn och barnbarn fick leva i ett land där vi tar hand om varandra. Där välfärden finansieras och ägs av oss gemensamt. Där solidaritet inte bara är ett ord som kan tolkas hur som helst, utan ett verktyg för att jämlikhet ska uppstå.
På det viset kanske det skulle kunna sägas att det jag bryr mig om och det som driver mig är att mina barnbarn ska få leva i en bättre värld. Men är jag då, i den tanken, tillbaka i de egoistiska intressena? Eller? Nej, jag vill tro att det fortfarande är altruismen som driver mig.
Men finns det då sådant jag skulle vilja bry mig mer om, men som jag inte riktigt klarar trots att jag vet att det vore bra både för mig och andra?
Ja, så är det. Jag skulle önska att jag orkade vara politiskt aktiv och driva dessa frågor inom ett parti som vill ta den väg jag menar är den rätta. Nu finns kanske inte ett sådant parti, men att ställa mig helt utanför leder ju till att jag inte ens försöker få med fler personer tillbaka till den ideologiska utveckling jag menar borde finnas. Det är kanske det som är problemet – att jag i mina tankar lever kvar i en tid som flytt, både vad gäller demokratisk socialism och feminism med könsmaktsordningens perspektiv.
Då kommer vi till den sista frågan i dagens dialog – den som gör det så svårt: Vad är fri vilja och vad är plikt?
Jag vill tro att det ytterst är den fria viljan – lusten jag känt i denna strävan – som har väglett mig i att försöka förverkliga drömmen om det demokratiskt socialistiska och feministiska samhället. Men utifrån vad? Är det min arbetarklassbakgrund som hjälpt mig att vakna i insikten om att det var ett orättvist samhälle jag växte upp i och ville förändra? Eller är det i grunden en plikt, att jag gjort det jag gjort genom livet?
En moralisk plikt leder till handling, även när lusten inte är så stark. Plikten innebär ett långsiktigt handlande och är kopplad till normer, lagar och moral. Det låter kanske inte så lustfyllt, men ack så viktigt för att vi ska kunna leva tillsammans. Och dessa normer, lagar och denna moral är föränderliga. De har förändrats genom tiderna tack vare att människor gått samman för att skapa ett annat samhälle.
Jag har en partner, är förälder och har barnbarn. Visst är det en plikt att finnas för dem och verka för att de ska ha det bra. Att vara en del av samhällsförändring har för mig hela tiden samtidigt handlat om fri vilja. Det har såklart funnits motgångar, både i relationer och i den politiska kampen, men det mesta har varit lustfyllt och fyller mig fortfarande med glädje och kamplust. Alltså fri vilja att fortsätta göra något. Att inte ge upp bara för att jag inte har samma ork och kraft som förr. Plikt?
Nu återstår bara att bestämma mig för hur detta ska gå till. ?
Visningar: 0
About Author
Om författaren
