Vad är det som blivit bättre

Publicerat på 14 juli, 2020

I dag är den mulet ut och regnet ska komma runt lunch. Kia är på jobbet. Semestern är slut för hennes del sedan igår.

Jag vaknade som vanligt av att fitbit-armbandet vibrerade klockan 06:15. Vankade ut till köket och bryggde dagens första kaffe. Det är vår gemensamma stund på morgonen. Kaffe, C-vitamin och en rofylld tystnad i vår säng. Vad ska denna dag ge för intryck?

När Kia gått till jobbet finner jag i en väns flöde på Facebook en liten film där James Gordon, från The Late Late Show, åker runt med Paul McCartney i en bil. Deras färd går genom ett Liverpool där Paul växte upp, där han skrev många av sina sånger som gjorde The Beatles så stora under 1960-talet. Skratt, glädjetårar och en positiv känsla av nostalgi gör min lycklig och lite vemodig.

Jag kommer att tänka på min egen tid på 1960- och 1970-talet. Då när jag började förstå vad musik kunde göra med mig. Hur min kompis Åke hjälpte mig att från en vanlig resegrammofon med monoljud skapa en stereoanläggning. Detta genom att koppla om sladdarna och ansluta en vanlig monoradio. Hur jag kunde lyssna på mina första singelskivor med just The Beatles, Rolling Stones, Small Faces, The Who och allt vad de nu hette. Glädjen och framtidstron som infann sig, trots att vårt dass fanns på innergården på Strömersgatan 7. Trots att de flesta lärarna på skolan redan hade klassat ut mig som den stökiga unge jag var. Trots att mamma inte hade råd att köpa något instrument åt mig, så jag kunde gå på den kommunala musikskolan. (Om jag nu hade fått göra det för dem som bestämde över skolan?) Trots att jag visste att jag tillhörde en samhällsklass som många ansåg inte hade någon framtid.

Jag minns också min första egna lägenhet, på samma gata men längre in på gården. Då när jag köpte min första riktiga stereoanläggning. Hur jag och mina kompisar, då i övre tonåren, möttes i min lägenhet för att dricka mellanöl, sjunga och dansa tillsammans och glömma skolans krav.
Livet är en fest, hette den klart missuppfattade låt som Nationalteatern hade en hit med 1973. Vi sjöng och njöt, samtidigt som medvetenheten om att vi faktiskt kunde göra världen ännu bättre började leta sig in i min själ.  

Under de år som jag gick från barn och tonåring för att snart bli vuxen man, kunde vi följa Vietnamkrigets fasor nästan i direktsändning på den enda kanalen som fanns på TV. Jag såg flickan som naken kom springande brinnandes av den napalm som USA vräkt över Vietnam 1972. Jag såg den iskalla polischefen/soldaten som sköt en bunden civilklädd man framför kameran. Jag började ta in det vi lärt oss i skolan om andra världskriget och nazisternas utrotningsläger, där inte enbart judar hade mördats. Jag började förstå att det också var socialister som brutalt mördats för sina värderingar i nazisternas utrotningsläger, precis som USA försvarade sitt krig i Vietnam med argument om att utrota kommunismen. Jag hörde Palmes tal, som lever i mig fortfarande;

”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr.
 — Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. — Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”
( www.sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Palmes_jultal_1972 hämtat den 14 juli 2020)

Av ölringarna (de som en öppnar ölburken med) skapade jag ett jättestort fredsmärke som täckte hela väggen. Kanske någon av mina vänner kommer ihåg? Jag började sakta ta mig in i demonstrationstågen mot kriget i Vietnam. Jag började läsa om socialismen och om kampen för arbetarklassens befrielse, om solidaritet och om alla människors lika värde. Jag började förstå att bara genom jämlikhet och jämställdhet skulle världen bli bättre.

Hur har det gått då? Jo, jag har kämpat på genom åren både med dessa stora frågor. Under några år tyckte jag det blev allt bättre. Det finns de som säger att vid tiden i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var landet Sverige det mest jämlika landet i hela världen. Ska vi tro på Hans Roslings världsbild, vilket många gör, så har världen aldrig varit mer jämlik än nu. Men frågor kvarstår ändå för mig. För vem har världen blivit bättre? Vad menar vi när vi säger att världen blivit bättre?

Ett exempel får avsluta denna artikel. Ett exempel som är bakgrunden till att just den här krönikan kom till.

När vi bor nära varandra, som vi gör i Hallsberg och i många andra städer, är det lätt att ögonen slinker in i ett fönster på andra sidan gatan. Framför allt när det finns en bild som fångar vårt öga. På en balkong tvärs över gatan har jag sett hur duvor varje vår försöker bygga ett bo på en balkong. Jag kan inte låta bli att titta. En vacker blomma kan finnas på ett fönsterbräde. Eller som nu, en stor flagga med det kända hakkorsmärket/svastikan pryder en hel vägg, i en annan lägenhet på andra sidan gatan. Flaggan ser ut att vara densamma som Hitler skapade med det svarta korset i en vit ring, med rött fält som grund.

Kan vi säga att vi fått det bättre när nästan 20 procent av vårt lands befolkning är beredda att ge stöd till SD och ännu mer högerextrema rörelser. Detta tillsammans med att flera borgerliga riksdagspartier ser möjlighet till samarbete med dessa?
Kan vi säga att vi fått det bättre i vårt land när unga lägenhetsinnehavare i stället för ett fredsmärke gjort av ölringar, pryder sina väggar med en fana som symboliserar den nazistiska ideologin?

Jag menar inte att människor inte ska ha rätt till dessa värderingar. Jag tycker till och med att det är bra att människor har rätt att stå upp för de värderingar vi bär. Jag ifrågasätter bara om det blivit bättre i vårt land och i världen under de år jag varit vuxen och försökt göra förändringar till det jag upplever som det bättre. Alltså för jämlikhet och jämställdhet.

Träffar: 602