Man är feminist

Så är frågan på dagordningen igen då. Frågan som återkommit, vid jag vet inte hur många gånger de senaste trettiofem åren (kanske ännu längre än så, men nu stannar jag på trettiofem år då det är den tid jag själv varit delaktig i jämställdhetsarbetet). Det dröjer nog inte så länge till den andra stora frågan kommer att kastas in i mediakarusellen också.

Att som ung pojke söka sin manliga identitet, är det något som går att skoja om? Kan en skoja om allt och behöver en estradör ta ansvar för varthän tankarna leder? Hampus Nessvold gör ett försök när han just nu reser runt i landet med sin föreställning, Tag det som en man.
Jag såg föreställningen i Örebro, på Hjalmar Bergmanteaterna den 2 mars 2019

Så är frågan på dagordningen igen då. Frågan som återkommit, vid jag vet inte hur många gånger de senaste trettiofem åren (kanske ännu längre än så, men nu stannar jag på trettiofem år då det är den tid jag själv varit delaktig i jämställdhetsarbetet). Det dröjer nog inte så länge till den andra stora frågan kommer att kastas in i mediakarusellen också.

Vad är det då för stor fråga som återigen är på tapeten? Och i vilken form av bostad sitter den tapeten?

Jo de stora frågor som varit på tapeten under så många år, med jämna mellanrum, är om män kan vara feminister? Frågan som brukar komma ungefär samtidigt är om manligheten är i kris. Den sista frågan är ännu inte aktuell, så den får vi spara till den dyker upp.

Debatten, eller i alla fall dialogen, som jag funderar om den här gången tror jag startade med att inlägg i Aftonbladet kultur, av Cecilia Djurberg (https://www.aftonbladet.se/kultur/a/p628pW/feminism–bara-en-falsk-etikett) den 4 november. Egentligen är hennes artikel en kommentar till en undersökning som SIFO gjort på beställning av Svenska Dagbladet. Det visar sig i den undersökning att det inte är fler än 28 procent av männen som tillfrågas som vill kalla sig själva för feminister. En nedgång från 2014 då vi var 40 procent som tyckte de var ok att kallas oss feminister. Samtidigt som siffran är nästan densamma som år 2010 då vi var 27 procent män som ansåg oss vara feminister.

Men hur är det nu med feminismen och männen? Ja, kanske är det lika bra att ställa frågan också hur det är med feminismen och kvinnorna, så håller vi oss inom jämställdhetens ram. Inget kön blir utan. Eller var tar vi vägen med det kön som inte är definierbart? Kan hen vara feminist?

Du som läser det här märker säkert att det finns en viss irritation/ironi i den inledande texten. Visst kan det vara så. Det är lite tröttsamt att det återkommer så ofta utan att vi behöver definiera vad vi menar med feminism. Kanske blir då frågan också mycket svårare, samtidigt som svaret kanske blir så mycket enklare.

Några män som finns på ledande position inom det politiska partiet Feministiskt initiativ gick in i den här dialogen efter det att Erik Uddenberg, som är konstnärlig ledare på Folkteatern i Gävle, gick igång på Djurbergs artikel med konstaterande att han inte kallar sig för feminist. ”Varför? Därför att jag är man, och att det innebär att feminismen hotar privilegier som jag, om jag är uppriktig, inte kan bortse från att jag har.” I ärlighetens namn menade han dock att han ställde upp på feminismens idé, men att han som man inte vill ta kvinnornas plats.

Männen från F! förklarar att feminismen är en ideologi (https://www.aftonbladet.se/kultur/a/gP9aE1), ”inte bara i privatlivet”. Att ”politisk feminism är att verka mot strukturella orättvisor, värna alla människors lika rätt och arbeta för en hållbar värld.” Med andra ord är det inte så underligt att män kan kalla sig för feminister, om vi vill vara en del av en förändring med jämställdhet som mål. En förändring som handlar om att bryta ner de patriarkala strukturer som existerar i dag. Feminism utgör inte ett hot mot enskilda män, så länge vi inte önskar att försvara den ojämställdhet som existerar. 

I Dagens Nyheter pågår en serie som handlar om män som slår. Eller kanske rättare sagt en serie om vad att göra åt män som slår. Den 14 november publicerades en artikel där den nuvarande ordföranden för MÄN, Alán Ali, intervjuas.

– Vi män är problemet, men vi har också lösningen. Det är upp till oss att förändra vårt beteende. Alla män slåss inte och alla män misshandlar inte – men vi har ett kollektivt ansvar att protestera och säga ifrån, säger denne kloke man i intervjun. (https://www.dn.se/insidan/vi-man-ar-problemet-men-har-ocksa-losningen/) Ali lyfter också, liksom männen från F!, det viktiga i att se hur de förtryckande patriarkala strukturerna ”är desamma över hela världen: män har makten och kvinnor är underordnade”. 

Här tror jag att samtalet borde kunna tas vidare. För visst är det så att feminism är en politisk ideologi, med jämställdhet mellan könen som mål. En idé som i grunden handlar om att se hur vår värld är genusordnad på så sätt att kvinnor generellt har mindre makt och inflytande än män, sämre betalt för de yrken där de är i dominans och annat som är ett resultat av denna underordning. En ordning som ytterst också innebär att många män upprätthåller denna ordning med fysiskt och psykologiskt våld.

Men feminism är inte bara att se denna ordning, utan framförallt att skapa handling så att ordningen förändras till jämställdhet mellan kvinnor och män. Denna handling är något som både kvinnor och män kan utföra om vi önskar en förändring. Det handlar som jag ser det också om att både män och kvinnor behöver fundera på vad som är måttstocken för denna förändring. Är det att kvinnor ska få samma privilegier som män (om det nu är privilegium att inneha denna maktposition)? Eller handlar det om att män ska inse att de mönster/normer som genusordningen skapat för kvinnor är det som också skapar liv och välfärd för män. Som jag ser det handlar den feministiska kampen om att förändra vårt samhälle i grunden.

Men då kommer vi åter till den där frågan om vad feminism är för något. För när jag pratar om att jag ser feminismen som en del i att förändra samhället i grunden. Alltså en form av revolutionär rörelse. En rörelse som inser att patriarkatet och kapitalismen går hand i hand. Då är jag rädd för att liberala feminister inte håller med. Oavsett om de definierar sig som män, kvinnor eller något annat.

Som avslut på detta inlägg vill jag sammanfatta min uppfattning med att säga att det för mig är självklart att män kan ansluta sig till den feministiska rörelsen. Vi behöver inte stoppa in det lilla ordet pro, innan vi säger att vi är feminister. Men vi ska nog fundera över om det räcker med att vara feminist om vi vill samhällsförändring. Kanske skiljer det då en del på om jag är liberal, konservativ eller socialistisk feminist. Eller om jag är ekofeminist, queerfeminist, etisk feminist (som kd kallade sig ett tag) eller någon annan form av feminist. Eller kanske pragmatisk feminist?

Upplevelsen av föreställningen är att det är hans egen väg i identitetsskapande, som pojke på väg till man i genusformerandets ungdom som beskrivs. För mig är mötet med Hampus Nessvold något nytt. Innan föreställningen visste jag inte vem han var. Jag hade inte läst på tillräckligt om att han skrivit en bok med samma titel som föreställningen. Det har gått mig förbi. Att han agerat som programledare i P3 i public service likaså. Men den där låten ”Harder Faster”, som avslutade föreställningen, den har jag faktiskt hört förut. Men var?

Nåväl, nu fick jag möta en artist. En ung man med en fantastisk sångröst med stort register. En skådespelare med taktkänsla i sin kropp. En taktkänsla för dans som bland annat framträder när han beskriver en ung mans uppträdande på en klubb, där han i samma ögonblick visar upp både den mjuka ”kvinnliga” dansen, såväl som den stela ”manliga” dansen. Nessvolds taktkänsla framträder också i monologen, när det dråpliga går över till det allvarliga i berättelsen om pojkars utsatthet för maskulinitetens irrvägar. Timingen är perfekt.

Föreställningens huvudfigur är en Hampus som under sin ungdomstid brottats med sina förebilder. Susanne Reuter som idol på väggen, som han plockar ner när killkompisarna kommer på besök. Sökandet efter identitet som i sin ungdom har mer utbyte av att vara med flickor än med pojkar.
Som trott att han varit homosexuell men som med tiden upptäckt att han kanske är mer av det vi brukar kalla queer. Som gärna vill dansa mjukt, sminka sig och acceptera sin smala, som han upplever som flickliknande kropp. Han lyckas illustrera hur glädjen att i den mjuka kroppens rörlighet i dans, så som många upplever att kvinnor tillsammans dansar, bli ett hot när han som man ska söka sin partner på en klubb. Hur han som helst dricker en drink måste, som man, köpa öl för att visa att han håller stilen. Att inte sitta med benen i kors som är hans favoritstil, då förväntan är en manspread av bredaste sort.

Mina tankar fladdrar under föreställningen. Är det viktigt att det är jaget som talar till publiken? Kan vi som lyssnar och ser, förstå innebörden i det som presenteras. På vilket sätt förstår vi det? Behöver vi förstå på samma sätt? Vad är det som leder föreställningen från ett jag som upplevt, till ett vi som förändrar?  Jag är helt övertygad om att Hampus Nessvold vill vara en del i en förändringsprocess som bryter de traditionella mönster som finns för pojkar, flickor, kvinnor och män. Men…?

Scenografin är smart uppbyggd genom att det i bakgrunden av den nästan tomma, förutom pianot med pianist och ett par lådor, vita scenen finns en skärm som projicerar både rörliga och stilla bilder. Här får vi bland annat se en interiör från ungdomslägenhet han skapat i hårdrockstil, med whiskyflaskor i stället för böcker i bokhyllan. En lägenhet som kanske bjuder in en omhändertagande kvinna att komplettera med doftljus och annat pynt. Här får vi också se Susanne Reuter senare i föreställningen vädja till Hampus att släppa henne som förebild. Ett försök till unga män att söka sina förebilder i de ”goda männen” i stället. De som förstått budskapet från metoorörelsen.

Det är en dråplig, oangenäm och allvarlig föreställning fylld av könsstereotypa bilder, från en uppväxt där det finns stora förväntningar på vad som förväntas av en pojke/grabb i sitt identitetsskapande till blivande man. Vem Nessvold haft som regissör hade jag kunnat lista ut även om jag inte haft kunskap om det. Vissa av de figurer som framställs är så lika Mia Skäringers figur Tabita, både vad gäller dialekt och miner, att det blir påtagligt. Det märks att också Mia, liksom Susanne Reuter varit några av de förebilder Nessvold haft för sin komik.

Att beskriva uppväxten som pojke på väg att bli man i ett kritiskt perspektiv innebär att förhålla sig till alla de föreställningar som florerar om vad en man ska och inte ska göra. Där det viktigaste begreppet är negationen. Att inte gråta, att inte stå ut med smärta, att inte ha hittat de rätta sätten att agera i kill-/mansgänget. Vad det kan innebära att bli utsatt för begreppet bög, eller kanske ännu värre begreppen kärring, tjej och kvinna. Detta enbart för att degradera honom i killgänget när han inte agerar som förväntas av en man. Men också inför sig själv när han betraktar sig i ”överjaget” maskulinitet. Denna negation, att en man inte är som en kvinna eller bög, blir i en scen på ett träffsäkert sätt tydlig när vi får beskrivet för oss vad begreppen ”runkbulle” och ”böghög” innebär. Att pojkar i sin kamp för att komma nära andra pojkar kan onanera tillsammans eller kasta sig i en stor hög av pojkar på kommando. Att detta inte alls ses som homosexuella uttryck, i denna motsägelsefyllda maskulinitetsvärld.

Kvinnan som sitter bredvid mig i salongen kvider inte bara av skratt vid detta tillfälle.

Det är för övrigt många suckar och hummanden som kan höras i salongen från kvinnor, mellan skratten. Hummanden som går att tolka som att det finns många som tycker synd om dessa pojkar som ska behövas utsättas för detta. Under de cirka 90 minuter som föreställningen pågår är det många känslor som känns av i salongen. Skratt som ibland fastnar i halsen på en del av publiken. Som om de upplever att de själva är, eller har varit, en del i att upprätthålla denna maskulinitet.

Eller starka sorgesamma känslor när vi får en framställan om den sexualundervisningen som finns i många av dagen skolor. En sexualundervisning som handlar mer om sexualitetens risker, i form av könssjukdomar. Till vilken nytta, i förhållande till att prata om sexualitet med samtycke och känslor motsatta till makt och våld? En sexualundervisning som den såg ut när jag gick i skolan på 1960-talet och som inte borde finnas på samma sätt när Hampus Nessvold, nu 22 år, gick i grundskolan. En brist på sexualundervisning som för mängder av pojkar ersätts med att de redan vid elva till tolv års ålder leta efter porr i cyberrymden. Nessvold visar på ett briljant sätt sambandet mellan denna osäkerhet som många pojkar har inför sexualitet som inte så sällan leder till handlingar i form av sexualiserat våld mot flickor och kvinnor.

Hampus Nessvold gör denna föreställning väldigt bra. Hans egen ambition är säkert inte att ge oss svar på varför det ser ut så här. Även om han tar fram mängder med situationer där könsmaktordningen reproduceras, verkar han inte förstått hela dess innebörd. Men när jag lämnar Hjalmar Bergmanteatern gör jag det ändå med en bitter känsla. Jag är lite orolig för att en föreställning som denna är en fortsättning på det som många kallar för att ge en bild över manligt och kvinnligt. Nessvold menar absolut inte att vi ska vara nöjda med hur det ser ut. Tvärtom. Men jag menar att det är viktigt när vi får de här bilderna att vi också blir påminda om vad som krävs för att förändra.  En problematisering om hur vi ska förändra denna reproduktion av maskulinitet och hur genusordnandet ska te sig framöver. Några ledtrådar som publiken skulle kunna ta med sig till de samtal de förhoppningsvis har efter föreställningen.

Jag är också kritiskt till det budskap som Nessvold, och kanske Skäringer genom sin regi, lagt in i ett framträdande av Susanne Reuter som visas på videoskärmen. Reuter tycker att det är dags för Nessvold att ta ner henne som förebild och i stället söka denna bild hos de som kallas för de ”goda männen”. Kanske menar hon de som inte går den negativa maskulinitetens vägar? Kanske menar hon oss män som är en del av den feministiska kampen?

Visst är det bra med män som är tydliga feminister. Som lär av ”metoo. Men det kan inte vara fel att män också har kvinnor som förebilder för sitt sätt att leva.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *