Det var inte objektivt

I dag kan jag sitta här i min katedral i Hallsberg och dela med mig av mina egna tankar. Tankar som jag fått genom alla de möten jag varit med om i hela mitt snart 65-åriga liv, som någon sorts pojke och man.

När jag började arbeta på Länsstyrelsen i Örebro län i april 2016, skrev jag ett blogginlägg om min roll som femokrat i mitt eget hemlän. Jag kände mig riktigt glad åt att få återkomma till Örebro län för att samordna de frågor inom jämställdhetspolitiken som är de yttersta, de allra värsta konsekvenserna av att vi inte har jämställdhet i vårt land. Nämligen mäns våld mot kvinnor, i alla dess former.

Jag skrev också blogginlägget den gången för att förklara varför jag inte längre skulle vara en del av den aktivistiska rörelsen jag tidigare också varit ordförande för. Både i en lokalgrupp såväl som på riksnivå. Att arbeta som femokrat innebär att det kan vara problematiskt att samtidigt vara drivande i en NGO (frivilligorganisation) som arbetar med samma fråga. Eller att som aktivist driva en egen blogg i frågorna, där mina personliga värderingar speglas samtidigt som jag i mitt arbete ska företräda en statlig myndighet. Ja, i slutänden en regering.

I §7, Lag om offentlig anställning finns följande text:   ”En arbetstagare får inte ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende.”

Så för att undvika att personer i länet skulle fundera över om jag favoriserade utifrån mina uppdrag i Män för Jämställdhet, eller att jag skulle göra en partipolitisk inlaga när jag är femokrat på Länsstyrelsen i Örebro, valde jag då att lämna alla mina NGO-uppdrag inom området män, maskulinitet och jämställdhet.

Jag hade inte någon blogg att dela mina uppfattningar på när jag första gången började jobba med jämställdhetsfrågor professionellt. Men samma sak hände då. Jag lämnade de föreningsuppdrag jag hade, för att försöka hålla mig så ”opartisk” som möjligt i mitt arbete.

Det är nu mer än 20 år sedan detta hände.

Den andra juni var det precis 21 år sedan jag började med mitt första professionella arbete som jämställdhetsarbetare. Det var på just Länsstyrelsen i Örebro län. Projektet hette ”Pojkar, pappor, män i Örebro län”. Ett projekt som blev oerhört dramatiskt då det just 1998 hände lite för mycket inom området män och o-jämställdhet år. År 1998 i Örebro.

En pedofil avslöjades på en förskola i Örebro. En ung kvinna mördades i samma stad. Samma år.

Båda händelserna gav så klart avtryck i projektet. Men också i mitt liv.
Dels blev det akut nödvändigt att samla nätverk av män som var anställda inom förskolan. De behövde varandra för att möta det enorma tryck som blev, i frågan om män verkligen skulle få arbeta med barn. Fortfarande kan det höras i debatten om varför det är så få män i förskolan, att det skulle handla om att bli utpekad som pedofil.

När det gäller mordet på den unga kvinnan så skapades det också nätverk i Örebro. Det vara många män som blev aktiva inom det som då kallades för Manliga nätverket, det som i Örebro län kom att bli en lokalgrupp också inom White Ribbonrörelsen. Ett arbete för att försöka få till arbete som skulle förebygga att våld mot kvinnor uppstår. Att män som vill motverka mäns våld mot kvinnor också pratar om det.

Det skapades också en fond, Sarafonden, för att försöka få till pengar för att skapa en belöning till den som tipsade om vem skulle ha kunnat mörda Sara. Tillräckligt med pengar samlades in och en belöning kunde senare överlämnas till den person som gav tillräckligt för att mördaren kunder gripas och senare också fällas för mordet.

För egen del gav allt detta så mycket erfarenheter, som kunde kopplas till mina teoretiska kunskaper att jag året därpå lyckades få påbörja ett arbete på regeringskansliets jämställdhetsenhet. Ett projekt som skapades av dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg. Projektet kom att kallas för Män och Jämställdhet. Jag började där för nästan exakt 20 år sedan. Den sjunde juli 1999.

En del av referenserna för att få dessa jobb, var att jag varit aktiv inom den rörelse bland män som rullade under hela 1990-talet. Men också så klart min formella utbildning och andra erfarenheter jag har i mitt CV. Det var så klart inte objektivt.

En del av tiden, sedan jag började på Länsstyrelsen i Örebro fram till i dag har jag också varit utanför den femokratiska sfären. Tillbaka inom rörelsen bland män som under min tid hette Manliga närverket och Män för Jämställdhet. I dag heter den organisationen kort och gott bara MÄN.

När jag nu, som pensionär, ska följa upp vad som hänt inom området män, maskulinitet och jämställdhet, sedan jag för första gången kom att intressera mig för ämnet har jag återigen börjat fundera på lagar, regler, moral och objektivitet i all oändlighet. För vem är egentligen helt opartisk i sin bedömning?

I dag kan jag sitta här i min katedral i Hallsberg och dela med mig av mina egna tankar. Tankar som jag fått genom alla de möten jag varit med om i hela mitt snart 65-åriga liv, som någon sorts pojke och man. Tankar som utvidgats genom de studier jag gjort. Både den formella kunskapen, som när jag tog min examen i samhällsvetenskap 1994 där fokus ligger på sociologi och kvinnovetenskap. Men också de informella kunskaper som innebär alla rapporter, avhandlingar och böcker jag läst som fokuserat på just dessa frågor. För att inte tala om alla de möten med kvinnor och män, i stora delar av världen där diskussionerna om män och jämställdhet rullat runt. Vad har allt detta gjort med mina tankar och idéer?

Är jag mindre opartisk nu än när jag var fylld av tyckanden för sådär 40 – 50 år sedan? När jag bara hade snuddat vid frågorna om klass eller kön var det viktigaste.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *