Balkongen, kaffet och ett politiskt dilemma
Min balkong är en plats där jag gärna tillbringar tid under sommaren. Där sitter jag och läser, lyssnar på poddar, funderar över livet och njuter av lugnet. (Då jag lyckas tränga undan ljudet från EPA-traktorer som far förbi) På vintern är den förstås betydligt mindre inbjudande, men under de varma månaderna fungerar den nästan som ett extra rum.
I dag låg Aktuellt i Politiken i brevlådan. Vad kunde då passa bättre än att slå mig ner med tidningen och en kopp kaffe – serverad i en modern sossemugg?
Men det är ändå något som stör mig när jag funderar på vad jag läser. Något som förbryllat mig hela våren.
Vi befinner oss i ett valår. Vi ska välja representanter till riksdag, region och kommun. Under många år har jag deltagit i valrörelser, delat ut flygblad, stått i valstugor och samtalat med människor. Jag har alltid sett det som en självklar del av mitt politiska engagemang.
De flesta valrörelser har varit som Socialdemokrat, men jag har också valarbetet för Vänsterpartiet några gånger. Min politiska hemvist har sin ideologiska grund i den demokratiska socialismen, vilket innebär att jag fram och åter varit medlem i dessa båda partier. Som jag ser som vänster då jag fick min politiska skolning i 1970-talets SSU-distrikt i Örebro län.
Men i år har jag bestämt mig för att inte delta i valarbetet.
Beslutet känns inte enkelt. Tvärtom. En del av mig upplever det nästan som ett svek. Jag vill se ett regeringsskifte och hoppas att nästa regering inte blir en fortsättning på Tidösamarbetet – den här gången kanske dessutom med flera ministrar från Sverigedemokraterna. För mig är det en utveckling jag inte vill se.
Samtidigt finns ett annat dilemma.
Som valarbetare för Socialdemokraterna skulle min uppgift vara att övertyga människor om att rösta på partiet. Det brukar jag inte ha några problem med. Men den här gången skaver det extra mycket.
Anledningen är partiledningens linje att i första hand vilja bilda regering utan tydlig samverkan med de rödgröna partierna. Under den gångna mandatperioden har jag dessutom upplevt att partiledningen i flera frågor hellre har sökt överenskommelser med Tidöpartierna än med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Se bara hur partiet i riksdagen röstat med Tidöpartierna i för mig mycket viktiga ideologiska frågor.
Jag inser att regeringsbildning handlar om parlamentarisk matematik och om att hitta majoriteter. Politik är kompromissernas konst. Men för mig handlar det också om vilken riktning man vill att samhället ska utvecklas i. Politik är att vilja, som Olof Palme en gång uttryckte det.
Jag ser mig som demokratisk socialist och feminist. Jag menar att Sverige behöver en regering som bygger på ett tydligt samarbete mellan de progressiva partierna, inte på återkommande uppgörelser med högern. Därför blir det svårt för mig att stå på ett torg, eller knacka på dörrarna samt att möta människor och med full övertygelse säga att Socialdemokraterna är det självklara valet för den som vill se ett mer jämlikt, demokratiskt socialistiskt och feministiskt samhälle.
Kanske kommer någon att tycka att jag borde lägga mina invändningar åt sidan och ändå göra allt för att bidra till ett maktskifte. Jag har stor respekt för det argumentet. Men politiskt engagemang bygger också på trovärdighet. Om jag inte själv kan stå bakom det budskap jag förväntas föra fram, hur ska jag då kunna övertyga någon annan?
Det är den frågan som följer med mig denna sommardag på balkongen – mellan kaffekoppen, tidningen och stillheten.
Visningar: 32
About Author
Om författaren
