Hampus Nessvold söker sin maskulinitet

Publicerat på 25 mars, 2019

Att som ung pojke söka sin manliga identitet, är det något som går att skoja om? Kan en skoja om allt och behöver en estradör ta ansvar för varthän tankarna leder? Hampus Nessvold gör ett försök när han just nu reser runt i landet med sin föreställning ”Tag det som en man”.

Upplevelsen av föreställningen på Hjalmar Bergmanteaterna i Örebro den 2 mars 2019 är att det är Hampus Nessvolds egen väg i identitetsskapande som pojke på väg till man i genusformerandets ungdom som beskrivs.

En ung man med en fantastisk sångröst med stort register kliver in på scenen.
En skådespelare med taktkänsla för dans som lyft fram tydligt när han beskriver den unge mannens uppträdande på en klubb i jakten på en partner. Scenen handlar om att han tillsammans med sina tjejkompisar dansar den mjuka ”kvinnliga” dansen samtidigt som en mer ”manlig”, stel och fyrkantig dansstil träder in när han bjuder upp den kvinna han hoppas erövra. Nessvolds taktkänsla framträder också i monologen, när det dråpliga går över till det allvarliga i berättelsen om pojkars utsatthet för maskulinitetens irrvägar. Timingen är perfekt.

Föreställningens huvudfigur är en Hampus som under sin ungdomstid brottats med sina förebilder. Susanne Reuter-affisch på väggen som plockas ner när killkompisarna kommer på besök. Hur han söker sin identitet som när han i sin liten pojk och tonåring har mer utbyte av att vara med flickor än med pojkar. Som tror att han är homosexuell men som med tiden upptäcker att han kanske är mer av det vi brukar kalla queer. Som gärna vill dansa mjukt, sminka sig och acceptera sin smala mer flickliknande kropp. Hur han som helst dricker en söt drink måste – för att han är en man – dricker öl för att visa sig maskulin. Att inte sitta med benen i kors som är hans favoritstil, då förväntan är en manspread av bredaste sort.

Mina tankar fladdrar under föreställningen. Jag funderar om det är viktigt att det är jaget som talar till publiken? Måste det vara självupplevt för att få en acceptans. Jag tänker att det är en del av det vi idag kallar för identitetspolitik. Leder det till att de i publiken som i huvudsak är kvinnor inte skulle kunna ta till sig budskapet och bli en del i förändringsprocessen? Vad är det då som leder föreställningen från Hampus upplevelse till ett vi som förändrar?  Jag är helt övertygad om att Hampus Nessvold vill vara en del i en förändringsprocess som bryter de traditionella könsmönster som finns för pojkar, flickor, kvinnor och män. Men…?

Scenografin är smart uppbyggd genom att det i bakgrunden av den nästan tomma vita scenen – förutom ett vitt piano med pianist och ett par vita lådor – finns en skärm som projicerar både rörliga och stilla bilder. Bilder från ungdomslägenhet projiceras för att visa hur han skapat sitt rum i hårdrockstil, med whiskyflaskor istället för böcker i bokhyllan. En lägenhet som kanske bjuder in en omhändertagande kvinna att komplettera med doftljus och annat pynt? Här får vi också senare i föreställningen möta Susanne Reuter när hon vädjar till Hampus att släppa henne som förebild. Hon önskar att den unge mannen ska söka sina förebilder i de ”goda männen” i stället, för denna kvinna. De män som förstår budskapet från #metoorörelsen.

Det är en rolig men ändå oangenäm och allvarlig föreställning fylld av könsstereotypa bilder. Vi får följa en uppväxt där det finns stora förväntningar på vad som förväntas av en pojke i sitt identitetsskapande till blivande man. Vem Nessvold haft som regissör hade jag kunnat lista ut även om jag inte haft kunskap om det. Vissa av de figurer som framställs är så lika Mia Skäringers figur Tabita, både vad gäller dialekt och miner att det blir mer än påtagligt. Det märks att Mia och Susanne Reuter är starka förebilder för Nessvold i sin komik.

Att beskriva uppväxten som pojke på väg att bli man i ett kritiskt perspektiv innebär att förhålla sig till de föreställningar som florerar om vad en man får och inte får göra. Där det viktigaste begreppet är negationen. Att inte gråta, att inte stå ut med smärta, att inte ha hittat de rätta sätten att agera i kill-/mansgänget. Vad det kan innebära att bli utsatt för begreppet bög, eller kanske ännu värre begreppen kärring, tjej och kvinna. Detta enbart för att degradera honom i killgänget när han inte agerar som förväntas av en man. Där också ”överjaget” är den rådande maskulinitetsnormen. Denna negation att en man inte är som en kvinna eller bög, speglas på ett träffsäkert sätt när vi får beskrivet för oss vad begreppen ”runkbulle” och ”böghög” innebär. Att pojkar i sin kamp för att komma nära andra pojkar kan onanera tillsammans eller kasta sig i en stor hög av pojkar på kommando. Att detta inte alls ses som homosexuella uttryck i denna motsägelsefyllda maskulinitetsvärld.

Kvinnan som sitter bredvid mig i salongen kvider inte bara av skratt vid detta tillfälle.

Det är för övrigt många suckar och hummanden som kan höras i salongen från kvinnor mellan skratten. Hummanden som går att tolka som att det finns många som tycker synd om dessa pojkar som ska behövas utsättas för denna norm. Under de cirka 90 minuter som föreställningen pågår är det många känslor som känns av i salongen. Skratt som ibland fastnar i halsen på en del av publiken. Som om de upplever att de själva är eller har varit en del i att upprätthålla denna maskulinitet.

Där finns också starka sorgesamma känslor när vi får en framställan om den sexualundervisningen som finns i många av dagen skolor. En sexualundervisning som handlar mer om sexualitetens risker i form av könssjukdomar. Till vilken nytta, frågar Nessvold är detta i förhållande till att prata om sexualitet med samtycke och känslor samt makt och våld? Den sexualundervisning som presenteras låter som den vi fick på 1960-talet. Den borde inte funnits kvar på samma sätt när Hampus Nessvold, som nu är 22 år, gick i grundskolan. Denna brist på relevant sexualundervisning ersätts för mängder av pojkar med att de redan vid tolv års ålder letar efter porr i cyberrymden. Nessvold visar på sambandet mellan denna osäkerhet som många pojkar har inför sexualitet som inte så sällan leder till handlingar i form av sexualiserat våld mot flickor och kvinnor.

Hampus Nessvold gör denna föreställning väldigt bra. Hans egen ambition är säkert inte att ge oss svar på varför det ser ut så här. Även om han tar fram mängder med situationer där könsmaktsordningen reproduceras verkar han ändå inte förstått hela dess innebörd.

När jag lämnar Hjalmar Bergmanteatern gör jag det med en bitter känsla. Jag är orolig för att en föreställning som denna är en fortsättning på det som många kallar att ge en bild av manligt och kvinnligt. Nessvold menar inte att vi ska acceptera hur det ser ut. Tvärtom. Men jag menar att det är viktigt när bilder som dessa presenteras också får förslag på vad som krävs för att förändra.  En problematisering om hur vi ska förändra denna reproduktion av maskulinitet och hur genusordnandet ska te sig framöver. Några ledtrådar som publiken skulle kunna ta med sig till de samtal de förhoppningsvis har efter föreställningen.

Jag är också kritiskt till det budskap som Nessvold och kanske Skäringer genom sin regi lagt in i ett framträdande av Susanne Reuter som visas på videoskärmen. Reuter tycker att det är dags för Nessvold att ta ner henne som förebild och i stället söka denna bild hos de som kallas för de ”goda männen”. Kanske menar hon de som inte går den negativa maskulinitetens vägar? Kanske menar hon oss män som är en del av den feministiska kampen?

Visst är det bra med män som är tydliga feminister. Som lär av #metoo.
Men det kan inte vara fel att män också har kvinnor som förebilder för sitt sätt att leva.

Att som ung pojke söka sin manliga identitet, är det något som går att skoja om? Kan en skoja om allt och behöver en estradör ta ansvar för varthän tankarna leder? Hampus Nessvold gör ett försök när han just nu reser runt i landet med sin föreställning, Tag det som en man. 
Jag såg föreställningen i Örebro, på Hjalmar Bergmanteaterna den 2 mars 2019

Upplevelsen av föreställningen är att det är hans egen väg i identitetsskapande, som pojke på väg till man i genusformerandets ungdom som beskrivs. För mig är mötet med Hampus Nessvold något nytt. Innan föreställningen visste jag inte vem han var. Jag hade inte läst på tillräckligt om att han skrivit en bok med samma titel som föreställningen. Det har gått mig förbi. Att han agerat som programledare i P3 i public service likaså. Men den där låten ”Harder Faster”, som avslutade föreställningen, den har jag faktiskt hört förut. Men var?

Nåväl, nu fick jag möta en artist. En ung man med en fantastisk sångröst med stort register. En skådespelare med taktkänsla i sin kropp. En taktkänsla för dans som bland annat framträder när han beskriver en ung mans uppträdande på en klubb, där han i samma ögonblick visar upp både den mjuka ”kvinnliga” dansen, såväl som den stela ”manliga” dansen. Nessvolds taktkänsla framträder också i monologen, när det dråpliga går över till det allvarliga i berättelsen om pojkars utsatthet för maskulinitetens irrvägar. Timingen är perfekt.

Föreställningens huvudfigur är en Hampus som under sin ungdomstid brottats med sina förebilder. Susanne Reuter som idol på väggen, som han plockar ner när killkompisarna kommer på besök. Sökandet efter identitet som i sin ungdom har mer utbyte av att vara med flickor än med pojkar. 
Som trott att han varit homosexuell men som med tiden upptäckt att han kanske är mer av det vi brukar kalla queer. Som gärna vill dansa mjukt, sminka sig och acceptera sin smala, som han upplever som flickliknande kropp. Han lyckas illustrera hur glädjen att i den mjuka kroppens rörlighet i dans, så som många upplever att kvinnor tillsammans dansar, bli ett hot när han som man ska söka sin partner på en klubb. Hur han som helst dricker en drink måste, som man, köpa öl för att visa att han håller stilen. Att inte sitta med benen i kors som är hans favoritstil, då förväntan är en manspread av bredaste sort.

Mina tankar fladdrar under föreställningen. Är det viktigt att det är jaget som talar till publiken? Kan vi som lyssnar och ser, förstå innebörden i det som presenteras. På vilket sätt förstår vi det? Behöver vi förstå på samma sätt? Vad är det som leder föreställningen från ett jag som upplevt, till ett vi som förändrar?  Jag är helt övertygad om att Hampus Nessvold vill vara en del i en förändringsprocess som bryter de traditionella mönster som finns för pojkar, flickor, kvinnor och män. Men…?

Scenografin är smart uppbyggd genom att det i bakgrunden av den nästan tomma, förutom pianot med pianist och ett par lådor, vita scenen finns en skärm som projicerar både rörliga och stilla bilder. Här får vi bland annat se en interiör från ungdomslägenhet han skapat i hårdrockstil, med whiskyflaskor i stället för böcker i bokhyllan. En lägenhet som kanske bjuder in en omhändertagande kvinna att komplettera med doftljus och annat pynt. Här får vi också se Susanne Reuter senare i föreställningen vädja till Hampus att släppa henne som förebild. Ett försök till unga män att söka sina förebilder i de ”goda männen” i stället. De som förstått budskapet från metoorörelsen.

Det är en dråplig, oangenäm och allvarlig föreställning fylld av könsstereotypa bilder, från en uppväxt där det finns stora förväntningar på vad som förväntas av en pojke/grabb i sitt identitetsskapande till blivande man. Vem Nessvold haft som regissör hade jag kunnat lista ut även om jag inte haft kunskap om det. Vissa av de figurer som framställs är så lika Mia Skäringers figur Tabita, både vad gäller dialekt och miner, att det blir påtagligt. Det märks att också Mia, liksom Susanne Reuter varit några av de förebilder Nessvold haft för sin komik.

Att beskriva uppväxten som pojke på väg att bli man i ett kritiskt perspektiv innebär att förhålla sig till alla de föreställningar som florerar om vad en man ska och inte ska göra. Där det viktigaste begreppet är negationen. Att inte gråta, att inte stå ut med smärta, att inte ha hittat de rätta sätten att agera i kill-/mansgänget. Vad det kan innebära att bli utsatt för begreppet bög, eller kanske ännu värre begreppen kärring, tjej och kvinna. Detta enbart för att degradera honom i killgänget när han inte agerar som förväntas av en man. Men också inför sig själv när han betraktar sig i ”överjaget” maskulinitet. Denna negation, att en man inte är som en kvinna eller bög, blir i en scen på ett träffsäkert sätt tydlig när vi får beskrivet för oss vad begreppen ”runkbulle” och ”böghög” innebär. Att pojkar i sin kamp för att komma nära andra pojkar kan onanera tillsammans eller kasta sig i en stor hög av pojkar på kommando. Att detta inte alls ses som homosexuella uttryck, i denna motsägelsefyllda maskulinitetsvärld.

Kvinnan som sitter bredvid mig i salongen kvider inte bara av skratt vid detta tillfälle.

Det är för övrigt många suckar och hummanden som kan höras i salongen från kvinnor, mellan skratten. Hummanden som går att tolka som att det finns många som tycker synd om dessa pojkar som ska behövas utsättas för detta. Under de cirka 90 minuter som föreställningen pågår är det många känslor som känns av i salongen. Skratt som ibland fastnar i halsen på en del av publiken. Som om de upplever att de själva är, eller har varit, en del i att upprätthålla denna maskulinitet.

Eller starka sorgesamma känslor när vi får en framställan om den sexualundervisningen som finns i många av dagen skolor. En sexualundervisning som handlar mer om sexualitetens risker, i form av könssjukdomar. Till vilken nytta, i förhållande till att prata om sexualitet med samtycke och känslor motsatta till makt och våld? En sexualundervisning som den såg ut när jag gick i skolan på 1960-talet och som inte borde finnas på samma sätt när Hampus Nessvold, nu 22 år, gick i grundskolan. En brist på sexualundervisning som för mängder av pojkar ersätts med att de redan vid elva till tolv års ålder leta efter porr i cyberrymden. Nessvold visar på ett briljant sätt sambandet mellan denna osäkerhet som många pojkar har inför sexualitet som inte så sällan leder till handlingar i form av sexualiserat våld mot flickor och kvinnor.

Hampus Nessvold gör denna föreställning väldigt bra. Hans egen ambition är säkert inte att ge oss svar på varför det ser ut så här. Även om han tar fram mängder med situationer där könsmaktordningen reproduceras, verkar han inte förstått hela dess innebörd. Men när jag lämnar Hjalmar Bergmanteatern gör jag det ändå med en bitter känsla. Jag är lite orolig för att en föreställning som denna är en fortsättning på det som många kallar för att ge en bild över manligt och kvinnligt. Nessvold menar absolut inte att vi ska vara nöjda med hur det ser ut. Tvärtom. Men jag menar att det är viktigt när vi får de här bilderna att vi också blir påminda om vad som krävs för att förändra.  En problematisering om hur vi ska förändra denna reproduktion av maskulinitet och hur genusordnandet ska te sig framöver. Några ledtrådar som publiken skulle kunna ta med sig till de samtal de förhoppningsvis har efter föreställningen.

Jag är också kritiskt till det budskap som Nessvold, och kanske Skäringer genom sin regi, lagt in i ett framträdande av Susanne Reuter som visas på videoskärmen. Reuter tycker att det är dags för Nessvold att ta ner henne som förebild och i stället söka denna bild hos de som kallas för de ”goda männen”. Kanske menar hon de som inte går den negativa maskulinitetens vägar? Kanske menar hon oss män som är en del av den feministiska kampen?

Visst är det bra med män som är tydliga feminister. Som lär av ”metoo. Men det kan inte vara fel att män också har kvinnor som förebilder för sitt sätt att leva.

About Author

Träffar: 310