Vill man ha jämställdhet, är frågan som fortfarande bör ställas

Torsdag den 17 mars ska jag vara moderator på en nätverksträff i Värmland. Det handlar om män och jämställdhet. Inför den träffen har jag funderat mycket på hur jag ska inleda dagen. Jag har skrivit ett manus som säkert skulle ta minst 30 minuter att framföra. Alldeles för långt.

Rapporten Vill man ha jämställdhet kan du finna på Regeringens hemsida

I programmet för den här konferensen har arrangörerna lagt ut min bloggadress. Det fick mig att bli lite peppad till att återigen börja skriva på bloggen. Vad passar då inte bättre än att jag då tar chansen att lägga in den del av mitt manus som jag behövde stryka bort? Så här kommer det jag inte kommer att säga på nätverksträffen 🙂

Frågan i titeln på den rapport jag avslutade mitt projekt på Regeringskansliet år 2002 med var; Vill man ha jämställdhet?

Med den titeln på rapporten tänkte jag följande:

Vill MAN ha jämställdhet? Alltså med betoning på begreppet MAN.

Vill män ha jämställdhet?

Den andra betydelsen handlar om att i frågan inte sätta någon könsbetoning på ordet MAN, alltså på män.

Jag använder då den gängse betydelsen som finns i våra synonymordböcker för ordet MAN. Alltså det som betyder person, människa, individ, som för många inte har någon betydelse i form av kön.

Men då ordet man i synonymordböckerna inte finns som synonym för ordet kvinna, inte heller för de tre begreppen person, människa och individ, som för mig kan ha många könsidentiteter. Dessa ord finns inte heller i synonymordböckerna som synonym med ordet kvinna. Jag tänker att det då ändå har någon form av betydelse för oss när vi använder ordet man på det viset. Att MAN är detsamma som människa på något vis. Den manliga normens primat är densamma som normen för människa i vår genusordnade värld?

Så min fråga i rubriken handlar egentligen om hur långt vi alla, oavsett kön eller könsidentitet, kan tänka oss en utveckling för att nå jämställdhet?  Jag tänker att det inte finns lite jämställdhet eller fullständig jämställdhet. Mer eller mindre jämställdhet. Det handlar i stället om vad vi egentligen menar med jämställdhet.

Motståndet mot jämställdhet kan se väldigt olika ut och det är inte alltid som det bedrivs av män. Många av oss kommer ihåg TV-programmet Könskriget som visades år 2005, som var ett stort slag mot kvinnojoursrörelsen i Sverige.  För något år sedan gick det en TV-serie som handlade om hur våra liv är biologiskt predestinerade. Där funderades över om våra försök av att göra några förändringar i våra könsmönster kanske inte alls kommer att fungera.

Men hur är det med männen och framför allt manssamhället. Har kvinnors återinträde på arbetsmarknaden rubbat männens makt.

Visst har den traditionella papparollen förändrats. Det har den absolut. Inte minst om vi jämför med min pappageneration. Jag är född 1954. Men också när vi jämför pappors engagemang när jag själv fick barn, 1984 och 1985.

Pappor tar alltmer ansvar för sina barn och det hushållsarbete som är så viktigt för att jämställdhet ska kunna få en chans, både hemma och på jobbet. 1985 när jag själv var föräldraledig var det endast 5 % av all föräldrapenning som togs ut av män. I dag ligger det runt 25 %, även om det är väldigt underligt fördelat.

Men makten var är den? Är den jämnt fördelad mellan könen?

Det finns fortfarande oerhört många män som utövar makt i sina relationer. Inte så sällan med våld av olika slag. I en relativt ny forskning från Norge ifrågasätts om det verkligen blir annorlunda maktfördelning i familjen bara för att män tar ut delar av föräldraledigheten.

Är det fler män som arbetar inom de så kallade kvinnodominerade yrkena idag, än det var när jag började arbeta professionellt med jämställdhet i slutet på 1990-talet? Har lönesituationen mellan kvinnors och mäns yrken förändrats sedan de första arbetsvärderingsmålen genomfördes i arbetsdomstolen 1990-talet?  Det är fortfarande stora skillnader i lön mellan de yrken där kvinnor är i majoritet och yrken där män är i majoritet. Likaså är ledamöter och Vd:ar inom det privata näringslivet oerhört ojämställt fördelat.

Rent samhällsmässigt tänker vi fortfarande att produktionen som i huvudsak utövas av män är grunden för samhällsbygget. Det är där ekonomin skapas. Att reproduktionen, alltså omsorgen om människor, är den sektor i samhället som kostar mest. Välfärden betalas av skatter från män och männens produktiva yrken. Är det verkligen så? Våfför ser vi det på detta viset? som rumpnissarna skulle säga. Är det inte omsorgen om varandra som är grunden för att vi behöver producera varor och tjänster?

Mitt svar på det är att mycket har hänt vad gäller jämställdhet. Men långt ifrån allt det som i alla fall jag trodde och hoppades skulle hända.

Det jag upplever idag är att frågan om män och jämställdhet handlar mer om den enskilda mannens personliga utveckling och uppgörelse med traditionella mansnormer, än vikten av att tillsammans med kvinnor arbeta för jämställdhet. 

Att den viktiga frågan om genus förändrats och där det som Yvonne Hirdman kallade för genussystemet/könsmaktsordningen på något sätt glöms bort. Att genusvetenskapen har utvecklats till att handla om alla maktordningar, där könsmakt blir en maktordning bland andra utan att vi tar hänsyn till att kön existerar inom alla övriga maktordningar. Där det normförändrande arbetet bland oss praktiker kommit mer att handla om alla dessa maktordningar och identiteter, där vi glömmer bort att jämställdhet handlar om att flickor och pojkar, kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.

Det är inte så jag tolkar att det analytiska begreppet intersektionalitet ska användas.

När vi pratar om män och jämställdhet tenderar det att handla om maskulinitet på ett individuellt plan. Hur kan den enskilde mannen förändra sin personliga maskulinitet? Det handlar inte så mycket om varför han ska förändra sig. Det handlar inte heller om hur manssamhället ska förändras. Kanske har jag fel här. Jag hoppas jag har fel. Men jag vill se och höra fler prata och skriva om att jämställdhet handlar om att vi måste förändra den rådande könsmaktsordningen, så att kvinnor och män faktiskt får samma makt att förändra samhället och sina egna liv.

Den manliga normens primat – som är en av de bärande principerna i det som brukar kallas för genussystemet – är vi fortfarande inte så pigga på att resonera om. Jag funderar ofta på vad som händer om vi börjar tänka på den kvinnliga normens primat som vägledande för framtida jämställdhetsarbete. Kanske är det just det som behövs för att ta nästa kliv mot ett jämställt samhälle?

Träffar: 94

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.

fjorton − åtta =