Visst ska vi räkna kön
Debattinlägg i Nerikes Allehanda om det som av jämställdhetsmotståndare brukar kallas för könskvotering
Svar 1 från mig den 17 februari på artikeln Utas och Wiger hade i Nerikes Allehandla (se bilden)
Visst ska vi räkna kön!
Jämställdhet är på agendan som aldrig förr skriver Utas och Wigers, som representerar det högerpolitiska partiet Medborgerlig samling, i en insändare. På något sätt tycker jag de har rätt i detta, i ord. Men min uppfattning är att jämställdhet och genus är på agendan i hög utsträckning för att motståndet till denna samhällsutveckling idag är stark.
Som jag uppfattar Utas och Wiger, representerar den syn de presenterar en del av detta motstånd. Ett motstånd som inte så sällan grundar sig i okunskap om vad jämställdhet egentligen handlar om. Detta visar de redan i början av sin insändare, där de menar att en problembeskrivning av jämställdhet skulle vara att ”jämställdhet vore synonymt med lika andel av kvinnor och män överallt”
Att de sedan lyfter fram likartade biologistiska argument som motståndare mot kvinnors rösträtt, rätten för både kvinnor och män att nyttja föräldraförsäkring och föräldraledighet, samt andra viktiga reformer för att kvinnor och män ska tilldelas samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter visar också på ett lågt intresse för den kunskap som ligger bakom vår strävan till ett jämställt samhälle.
Sakfrågan för deras insändare är vad de väljer att kalla kvotering av kvinnor och män. ” Vi vet helt enkelt inte om 50/50 är det som är mest jämställt!” skriver de retoriskt. Nej hur kan vi veta det när vi aldrig befunnit oss i ett jämställt samhälle?
I det jämställdhetsfrämjande arbetet är positiv särbehandling eller könskvotering, ett kvantitativt instrument av många, för att skapa en bredare bas för inflytande och kompetens. Att könskvotera innebär att bestämma sig för en jämn fördelning där andelen kvinnor respektive män i en grupp är 40/60. Det vill säga att båda könen uppnår en andel på 40 procent men ingen av dem överstiger 60 procent. Könskvotering är idag inte något som lagstadgats, utan det är högst frivilligt. Könskvotering är heller inte lösningen på djupgående och strukturella problem i olika organisationer eller samhällen, men det är steg på vägen genom att man verkar för en större fördelning av människor med olika erfarenheter.
Oavsett om vi tror på de biologistiskt präglande argument som framförs i Medborgerlig samlings insändare, eller om vi är av uppfattningen att kön/genus är något som socialt konstrueras utifrån de förväntningar som vi har på respektive kön, så är det väl ändå rätt tydligt att om vi i egenskap av att vara kvinna eller man har tilldelats olika egenskaper och funktioner i samhället, så bör väl dessa erfarenheter tas tillvara.
Tomas Wetterberg
Jämställdhetsivrare
Den 20 februari publicerades mitt svar till Utas och Wigers i NA Debatt.
Som tidigare (blogginlägg den 17 februari) lägger jag deras svar som bild först. Därefter kan du läsa mitt inlägg, som kom att bli slutreplik i Nerikes Allehanda för den här gången.
Och här kommer så mitt svar:
I mitt förra svar till Utas/Wiger, som representerar det politiska partiet Medborgerlig samling i Örebro, uttryckte jag mig slarvigt när de upplever att jag har antytt att de är okunniga om vad jämställdhet innebär. Det ber jag om ursäkt för. Vad jag hade som syfte med min text var att lyfta att det finns olika perspektiv på vad som menas med jämställdhet. Perspektiv som vi skapar utifrån de kunskaper vi väljer att ta till oss. Troligen också utifrån vilka värderingar vi har och vilka syften vi har med vårt engagemang.
För mig är det viktigt att lyfta fram att det ännu är motiverat att använda sig av den frivilliga positiva särbehandlingen av kön. Detta på grund av att vi ännu inte kommit till det stadie i vårt samhälle där vi kan säga att vi uppnått jämställdhet. Även om vi i olika internationella mätningar räknas som ett av världens mest jämställda samhällen. Att vi har mycket kvar att göra ser vi bland annat på yrkesval och föräldrapenningsuttag, men också på det som vi brukar kalla för den yttersta konsekvensen av ett o-jämställt samhälle. Mäns våld mot kvinnor.
Att sätta siffror på jämställdhetsläget, att föra statistik, menar jag är viktigt för att vi på det viset får klart för oss hur könsfördelningen ser ut i samhället. Vilket inte sällan också återspeglas i hur olika yrken värderas vad gäller lönesättning, beroende av vilket kön som är i majoritet inom yrket.
Sedan år 1994 har vi en lag om att all offentlig statistik ska vara könsuppdelad, just på grund av att det är viktigt att få en bild av hur jämställdheten utvecklas. I SCB:s sammanställning ”På tal om kvinnor och män”, finns många tabeller som visar att vi ännu inte kan vara nöjda med hur det ser ut. Jag vill hävda att detta räknande är en del av utvecklingen av jämställdhet i vårt land. Det ger oss en viktig ledtråd om utvecklingen.
Jag menar att det är en lång kamp för kvinnors rättigheter och politiska beslut, som ligger bakom ”att vi ger människor lika möjligheter och frihet att välja vad de vill utbilda sig till, att verka inom olika yrken, att kunna ha sina barn på förskola och vara hemma med barnen med föräldrapenning och så vidare”. Min uppfattning är att detta till viss del har uppnåtts tack vare ett medvetet politiskt arbete, där ”könskvotering” ibland varit nödvändigt. Men det har också skett tack vara en genusmedveten jämställdhetspolitik, med jämställdhetsintegrering som strategi. En strategi som innebär att vi inom olika områden ökar våra kunskaper och skapar nya metoder för hur vi i praktiken ska bli mer jämställda.
Kvotering får aldrig handla om diskriminering. Positiv särbehandling, som jag föredrar att kalla det, handlar om att en person ur en grupp som bedöms vara underrepresenterad, till exempel män till förskolan eller något annat kvinnodominerat arbete, ges förtur vid tillsättning av tjänsten om arbetsgivare har som målsättning att skapa en mer jämställd arbetsplats. Men som jag förstår lagen får den metoden endast användas om denna man har identiska meriter med den kvinna som valet står emot. Självklart kan det också användas om kvinnor söker till mansdominerade yrken, oavsett om de är feminina eller maskulina (vilket också borde vara irrelevant).
Jag håller med Utas/Wiger i att flickor, pojkar, kvinnor och män inte ska behöva ”dömas” utifrån sitt kön. Men jag ser allt för mycket tecken på att de normer vi återskapar för respektive kön, fortfarande styr mycket av våra val till utbildningar, yrkesliv och föräldraskap.
Tomas Wetterberg
Jämställdhetsivrare
About Author
Träffar: 137
Om författaren
