Kan det hända också mig
Den 17 mars i år skrev Peter Rung ett inlägg på Instagram, som jag spontant ville kommentera.
Peter beskrev på ett fint sätt hur många män kan ha så svårt att förstå kvinnors rädsla för män. En brist på förståelse som kan bottna i att män inte själva känner speciellt mycket oro när de går ut på stan, eller i mörka parker. Eller var vi nu går, när vi går själva. Peter beskriver hur den här känslan av att inte förstå växer genom de intryck vi pojkar och män får på vår väg in i någon form av maskulinitet. Med tillstånd från Peter har jag kopierat in hans inlägg efter den text jag härmed vill förmedla.
Jag svarade, så som jag känner, att nu när jag är äldre börjar också den oron komma inom mig. Att jag som äldre man känner stark oro när jag möter yngre män, framför allt när de kommer i grupp. Vad jag ville säga med min kommentar till Peter, är att det också finns en form av ålderism i patriarkatet. Patriarkatet förtrycker också män, därför måste vi avskaffa det.
När jag nu några timmar senare sitter och funderar på mitt svar, tänker jag också på att det där uttrycket att män inte förstår kvinnors rädsla, enbart på grund av att vi själva inte blir utsatta, kanske inte håller. Jag har också pläderat med samma uttryck när jag föreläst om genus och jämställdhet eller diskuterat mäns våld mot kvinnor. Jag har i min vardag valt att ta andra vägar när jag hamnat bakom en ensam kvinna på en gata eller i en park. Jag har valt att ta en annan väg för att hon ska förstå att jag inte finns där bakom henne, eller i mötet med henne, för att utsätta henne för något ont.
När jag tänker på det nu, inser jag att jag också hade varit tryggare om andra män gjort detsamma för mig. Att de, när de hamnat för nära bakom mig eller ännu värre när det kommit i grupp och låtit mig vika undan för att de ska fram, tagit en annan väg. Att jag också varit orolig för vad som ska hända mig. För grunden är att jag inte heller vet vilken man som är den som kommer att anfalla mig. Den oron blir allt starkare desto äldre jag nu blir. Jag menar inte att vi alltid ska behöva gå undan för att inte skrämma andra genom vår närvaro. Jag menar att vi behöver skapa en tillit till att pojkar och män är presumtiva våldsverkare. Men i nuet – hur ska det gå till?
Grunden för kvinnors rädsla kanske inte enbart är att hamna ensam med en man hon inte känner, ibland också med män hon känner? Vi vet alla att mäns våld mot kvinnor är som vanligast i hemmet och tillsammans med en man hon känner. Grunden är kanske att vi alla vet att de flesta våldsbrott begås av en man. Att de flesta överfallsvåldtäkter som utförs, utförs av en man. Detta oavsett vilket kön den som utsätts, bär.
När jag tänker på Peters fina beskrivning tänker jag också på att patriarkatet upprätthålls genom att några män dominerar andra män. Samtidigt som vi medvetet eller omedvetet också dominerar kvinnor. Dessa några män är de som brukar betraktas som ”starka”. Vad vi nu lägger in det begreppet? Med den beskrivning vi gör av att vi män inte skulle förstå kvinnors rädsla, för att vi själva inte är rädda, upprätthåller vi kanske myten om att vi är det starka könet?
Som enskild man är det inte alltid så enkelt att höra oss feminister använda begrepp som mäns våld mot kvinnor, eller att det är män som står för nästan 100 % av alla våldsbrott, eller vad de nu uppfattar att vi säger?
Det betyder inte att vi ska sluta säga det, för det är ju så det ser ut!
Det betyder inte heller att vi behöver använda oss av uttrycket #inteallamän. Det betyder bara att allt fler män, och kvinnor, behöver förstå att den könsmaktordning vi nu befinner oss i är skapad för ett annat samhällssystem. Att vi under tiden som vi ordnar om detta genussystem måste lyfta den kategori människor som är ett hinder för det som Aarseth och Holter kallade för androgynatet.
För mig blir det nu att gå tillbaka till min rapport ”Vill man ha jämställdhet” och funderar ännu en gång på sociologerna Aarseths och Holters utveckling av patriarkatsteorierna som jag skrev om där. Det är många år sedan nu, men tyvärr lika aktuellt. Eller varför inte gå tillbaka till deras fantastiska undersökning om Mäns livssammanhang? Så får det bli!
Det jag vill komma åt är att vi i vår tid, år 2021, fortfarande befinner oss i patriarkatets upplösning. Patriarkatet lever kvar som struktur. Den strukturen formar oss. Men – vi befinner oss samtidigt på utvecklingsstegen mot paternatet, maskulinatet och androgynatet. Eller som många också uttrycket det, att det finns många maskuliniteter, både hegemoniska och enskilda. Även om jag själv gärna håller mig kvar i att det finns en övergripande hegemonisk maskulinitet. En övergripande form av strukturell maskulinitet som vi alla förhåller oss till.
Jag får återkomma om det när jag läst på.
Peter Rungs inlägg på Instagram från den 17 mars 2021:
Att födas som pojke har gett mig försprång och privilegier i livet.
Inga begränsningar, diskrimineringar eller rädslor som stoppar farten i klivet.
Du kunde också blivit och gjort precis vad du ville men så var det jag som hade turen att bli en kille.
Jag hör att du säger att du inte törs gå ut för att det är mörkt och kväll.
Jag försöker trösta dig med att rent statiskt så är det jag som löper störst risk för en smäll.
Sen går jag ut och lämnar dig, för jag vet ju, det händer inte mig.
Du säger att du inte vill resa själv, att du är rädd för att bli våldtagen av en okänd man.
Jag skrockar och säger ta det lugnt, statiskt sett så är risken större att det är jag som är han.
Statistiskt så är hemmet den farligaste platsen för dig och det är jag som borde vara rädd för gå själv utomhus efter nio.
Men det är jag inte, jag har sicksackat redlös hem från krogen, gått ensam hem genom skogen och aldrig tvekat en sen bio. Du berättar att du inte får jobben du söker men att dom verkar passa en mindre utbildad och sämre erfaren man.
Det där är lustigt säger jag, för jag har fått många jobb jag inte borde fått, kanske alla andra sökanden försvann?
Jag går ensam hem genom staden i natten, du tog en taxi för du var rädd, du sa att det var spår från en oläkt gammal grej. Sånt där kommer jag aldrig förstå sa jag, tror du att det är för att jag inte är tjej? Kanske svarar du, men är det verkligen så att du aldrig känt dig rädd eller begränsad av det okända
Jo skrattar jag, ormar jag inte sett förr tar jag omvägar runt och vissa har fått mig att vända.
En tystnad uppstår, vi tittar bort på samma gång och våra olika liv tycks passera i revy i våra inte rum.
-Du fattar att jag inte avfärdar din rädsla va? Men när du pratar om män som farliga på det där sättet så känner jag mig utpekad och dum…
About Author
Träffar: 505
Om författaren
